H.264, H.265 och AV1: En kort historia om videocodecs
En videokodare har ett mål: att bevara så mycket bildinformation som möjligt med så lite data som möjligt. En rå bildruta i 1080p tar cirka 6 MB. Med 30 bilder per sekund blir det omkring 180 MB per sekund — opraktiskt att överföra utan komprimering. Med intraprediktion, interprediktion (som utnyttjar likheten mellan intilliggande bildrutor), transformering och kvantisering kan kodaren minska datamängden till några hundradelar av originalet.
H.264 (AVC): Veteranen som har styrt webben i över ett decennium
H.264 släpptes 2003 och är den mest stödda codec som finns: varje webbläsare, telefon, TV och kamera kan avkoda den. Den levererar solid komprimeringseffektivitet till låg avkodningskostnad, och den är fortfarande förstahandsvalet för video på de flesta webbplatser. MP4-filerna du ser överallt är i de allra flesta fall H.264-kodade.
H.265 (HEVC) och AV1: Kampen om nästa generation
H.265 minskar bithastigheten med ungefär 40 % jämfört med H.264, och det mesta 4K/HDR-innehållet är kodat med det. Men dess patentlicensiering är komplicerad och webbläsarstödet är inkonsekvent (Firefox vägrade det länge). AV1, släppt av Alliance for Open Media (AOMedia) – en koalition av Google, Netflix, Amazon och andra – matchar H.265:s komprimeringseffektivitet samtidigt som den är helt royaltyfri. Chrome, Firefox och Edge stöder det, och det blir stadigt den nya standarden för streaming och 8K-eran.
Vad detta betyder för nedladdningar
- Vid samma upplösning blir AV1/H.265-filer betydligt mindre, men äldre enheter kan hacka eller sakna stöd för avkodningen
- Att behålla den ursprungliga codecen vid nedladdning bevarar kvaliteten bäst genom att undvika förluster från omkodning
- Sammanfogning och omkodning i webbläsaren, som i verktygen på den här webbplatsen, beror på vilka codecs WebCodecs stöder